Efter en månads slit mellan hopp och förtvivlan har du nu lämnat oss, vår älskade morfar. Det är så svårt att förstå då det faktiskt känts som att du har varit odödlig. Som att du alltid skulle finnas där på något sätt. Du har kämpat och klarat dig igenom så mycket morfar. Saknaden är redan stor och det gör så ont vissa stunder då man påminns och förstår att du inte finns mer. Du sitter inte där i din fåtölj på Wasa-gården. När det ringer på hemtelefonen är det inte längre du som ringer. Stolen i vår matsal du alltid brukade sitta på kommer stå tom.

Nu rinner tårarna morfar. Det här kommer bli svårt. Har redan berättat allt jag ville få sagt senast vi sågs. Du vet nog allt nu. Jag kommer alltid älska dig. Världens bästa morfar.